Igår kväll
på kursen gjorde vi en övning som gav mig (eller egentligen tog bort från mig)
väldigt mycket.
Vi skulle
turvis ställa oss framför de andra, säga högt någon av skuggsidorna i oss,
d.v.s något vi är/gör/känner som vi inte riktigt velat medge ens åt oss själva
och efter det skulle de andra agera vår spegel och finnas där för oss utan
någon som helst respons i 2 minuter. Här är det verkligen inte relevant vad jag
sade, men efter mina 2 minuter bad kursledaren mig prova pånytt, men med ett
avslappnat ansikte. Jag försökte, men efter en stund bad hon mig försöka att
inte småle. Jag försökte, men märkte att det var svårare än jag trodde. Kursledaren
utmanade mig på många olika sätt och ställde insiktgivande frågor. Det som
följde var smärtsamt men jag skulle inte kunna vara mer tacksam!
Jag har ju
alltid vetat att jag burit en mask hela livet – inte velat visa utåt att
allting inte har varit helt bra. Jag antar att den masken ändrat på hela min
ansiktsmuskulatur så att jag ”småler” mer eller mindre hela tiden, men mina
ögon har ju skvallrat varje gång det inte varit äkta. Kanske folk har märkt
det, kanske inte, men poängen är att få människor har lärt känna mig utan min
mask. D.v.s. MIG.
För länge sedan fastnade jag för ett citat som löd såhär:
”No I haven’t changed. You just never knew
ME.”
Det citatet
har spökat i mitt huvud sedan dess och det passar in i de flesta mina
relationer. Jag blir mer och mer mig själv hela tiden och antagligen tolkas det
som om jag förändras. Hur kommer det att påverka mina relationer? Ingen aning
men antagligen bara positivt!
Jag
var i någon sorts dvala hela hemresan och började sedan skriva ner tankar i bussen,
vilket hjälpte mig att strukturera tankarna och insikterna och det som helst
fysiskt höll på att hända i kroppen. Benen kändes tunga och bara skakade och
när jag kom in från dörren kunde jag inget annat än sätta mig i J:s famn. Där
satt jag länge, helt tyst och för första gången på länge fick jag all den
värme, kärlek, omsorg och empati jag behövde. Eller rättare sagt: jag var
äntligen kapabel att ta emot det som hela tiden funnits där – det fanns inget i
vägen.
”Maturity
is a process of subtraction, not addition”
– M. Chadbourne
Tack :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar